Alexandra är mitt namn, men jag kallas oftast för Alex vilket jag tycker mer om än hela mitt namn. Varför bloggen heter "Alxandras" (alltså Alexandra fast utan e) är för att med e var upptaget samt för att x:et står för ex.

Jag är född vintern 1996 och är alltså 15 år. Har i hela mitt liv älskat att träna, anta utmaningar, anstränga mig, ge allt och aldrig ge efter. Jag tränade gymnastik flera dagar i veckan, men slutade 2011. Varför jag gjorde det får ni veta längre ner. Även fotboll har stått på veckoschemat några år och det gör det än idag. Jag dansar även och är tränare för en grupp glada AG gymnaster tre dagar i veckan. Joggingturer och promenader med hunden är något av det bästa som jag vet, för det rensar skallen och jag blir avslappnad.

Jag har alltid varit en träningsnarkoman, men har aldrig gått till ett gym. Egna styrkeprogram ligger slängda lite varstans eftersom jag kör styrka hemma varje dag på min yogamatta på ett eller annat sätt. 

Eftersom jag har en hög smärttröskel kör jag ofta tills det verkligen tar stopp, vilket fått sina konsekvenser. Knäproblem har följt mig hela livet, ledband i foten har gått av och armarna ska vi inte tala om... Men jag har blivit bättre på att säga stopp till mig själv nu. Lite sent dock.

Om du skulle fråga mina kompisar och EN egenskap hos mig, skulle de nog vara ganska eniga om att jag är envis. Givetvis är det en bra sida av mig i vissa lägen, men det är en dålig i minst lika många. 

 

Så nu till varför jag slutade med gymnastik. I februari (eller januari) 2011 fick jag reumatism. Om ni undrar vad det är så kan jag endast säga att man får ont/blir stel i lederna, vill ni veta mer får ni googla, för jag vet inte mer. Under ett par månader på kryckor försvann alla mina muskler. Framförallt benmusklerna och armmusklerna, eftersom det inte gjorde ont i varken magen eller ryggen så fortsatte jag med mag-och ryggstyrka i lite mer än ett halvår. Sedan märkte jag att jag aldrig skulle komma tillbaka gympan, så jag bestämde mig för att sluta. Fotbollen var inte lika krävande så den kom jag tillbaka till och dansen började jag med i våras. Dessutom sprang jag en mil i höstas på en hyfsad tid, vilket jag är stolt över.

Att tappa alla musklerna gav mig psykiskt svidande  ärr. Jag kände mig ful, slapp och seg. Benen blev i och för sig smala, men det var ju inte samma ben som jag tidigare haft. Dessa komplex gav mig ätstörningar. I höstas/vintras hade jag svårt för att äta, men under våren och nu på sommaren har allt blivit jättemycket bättre! Fast, ärren kommer alltid finnas kvar...

 

Till hösten börjar jag på Johannes Hedberggymnasiet i Helsingborg och jag ser grymt mycket fram emot det! Mitt drömyrken är antingen inom lag och rätt, eller inom träning. Jag skulle t.ex. kunna tänka mig att bli advokat eller personlig tränare.